Lunchlådans vara eller icke vara

För andra dagen i rad glömde jag min matlåda. Varför i hela helvete ska det vara så svårt att komma ihåg något så enkelt? Snart kommer den där matlådan att vara en oätbar klump i min kyl.

Men på tal om lunchlådor. Är det bra eller dåligt? Det där oset som uppstår då nån micrar igång sin halvkokta fisk med broccoli gör ju att man inte vill hänga i köket.Det är j en historia i sig, det där köket man måste stå i. Finns det överhuvudtaget någon som uppskattar de nödtorftiga samtalen som uppstår? Och finns det någon som uppskattar då andra kommenterar ens mat?

Jag skulle grundat på bara dessa faktorer kunna tänka mig att dra en Mahatma Ghandi och svälta ihjäl mig än att plågas av detta. Alltså. Lunchlåda, vara om jag får vara ensam. Icke vara om jag måste dela tillfället med andra människor. Icke vara alltså...