Om dåtiden

Jag sitter och kämpar mig igenom "The murder of Jesse James by some coward no one bothers to remember the name of becasue a 150 years later someone made a crap movie about it" och vad som slår mig är att det inte är tillstymmelse till musik i filmen. Nåra tarmgnidare här och där (violinister för er olärda) men i övrigt tvärt tyst. Likadant är det i "No Country for old men" inte en melodi att lägga örat på.

För Jesse James kan jag förstå. Det fanns ju varken radio eller Spotify utan det närmsta man kom musik var när positivhalren rullade in i stan. Men den andra rullen utspelade sig ju i nutid.

Filmmakare verkar alltså ta till knepet för att få fram innehållet i filmen bättre. Funkar det då? Nja. Ett liv utan soundtrack lever jag redan och jag tror nog att det hade varit bättre med ett. Jag skulle tycka det va ascoolt om jag hade ett soundtrack, då skulle alla vara tvugna att lyssna på musiken jag tyckte om.

Jag kanske ska bli som Björks rollfigur i "Dansar med Lasse von Trier" Hon hittar på sitt eget soundtrack från de mekaniska ljuden hon hör i sin omgivning och har jätteroligt. Tyvärr blev hon ju hängd för det också i slutändan, så jag kanske ska passa på det förslaget...